Irish whiskey tour 2018

Bilder på sidan 2.
Filmer på sidan 3.

I nådens år 2018 kände vi att det krävdes lite friska vyer så planen var först att turnera bland destillerier i England, Wales och Irland. Efter många försök att få ihop en vettig färdplan insåg vi att Irland just i denna tid är fullt av relativt nyetablerade destillerier som ju måste besökas. Så England och Wales får vänta, vi antog utmaningen att runda den gröna ön och besöka så många destillerier som möjligt.

Så här reste vi

Söndag 16/9 tog vi flyget från Stockholm till Dublin där vi bodde en natt på Jurys Inn Christchurch. Promenerade till Teeling distillery men där skulle vi få vänta så länge så vi besökte Pears Lyons distillery i stället.

Måndag 17/9 bilfärd i vänstertrafik till Kilbeggan distillery i Kilbeggan och därefter Walsh distillery i Carlow. Övernattning på The Tower Hotel and Leisure Centre i Waterford.

Tisdag 18/9 kort bilfärd till Waterford distillery, sen till Midleton distillery vilket är Jamesons centrala whiskeyfabrik. I Skibbereen bodde vi på Ilenroy house.

Onsdag 19/9 skulle vi besökt West Cork distillers i Skibbereen men de hade tappat bort vår bokning och ingen kunde visa oss destilleriet så vi blev väldigt besvikna. Åkte till Dingle distillery och sov sen på Harbour Nights B&B.

Torsdag 20/9 turiståkte vi utefter västkusten med bil och färja tills vi anlände till Cong där vi njöt av lugnet på Ryans Hotel. Inget destilleri denna dag.

Fredag 21/9 besökte vi Connacht distillery i Ballina. I Donegal fick vi husrum på Gateway Lodge.

Lördag 22/9 tog vi oss över gränsen till Nordirland och ett besök på Old Bushmills distillery. Senare en färd till Armagh City Hotel för nattinatti.

Söndag 23/9 åter till Irländska Republiken och Slane distillery. Vidare till Dublin för sista natten som tillbringades på Kingfisher Townhouse.

Måndag 24/9 återlämnades hyrbilen på Dublin Airport och vi var hemma i Sverige igen sen eftermiddag.

Summa summarum nio destilleribesök och vi konstaterade efteråt att alla destillerierna var väldigt olika. Utseende, storlek, profil, process, besökshantering, finansiering etc.

Karta över hur vi reste runt på Irländska ön.


Dag 1 – Dublin och Pears Lyons distillery.

Tidigt på morgonen hämtades Ann och Sten av beställd taxi som fyllde på med Uffe och sedan Anders. Till terminal 5 på Arlanda anlände vi i god tid för incheckning och sedan avfärd klockan 07:50 med SAS till Dublin.

Vi hade hyrt bil på Europcar och den hämtades på flygplatsen. En Ford Mondeo trodde vi men det hade de ingen så vi fick en Mercedes GLC Suv i stället. Det var på millimetern att våra tre resväskor och Uffes ryggsäck fick plats där bak med insynsskyddet överdraget. Anders började körandet och navigerade oss in till Dublin med hjälp av hans Garmin. På Jurys Inn checkade vi in och langade in våra väskor i förvaringen, parkerade bilen och promenerade ut på stan för att få en lunch som avåts på Beef & Lobster steakhouse i hörnet Parliament Street och Lord Edward Street.

Nu var det fokus på whiskey. Vi promenerade till Teeling Distillery. Det tog lång tid för Uffe hade ju tyvärr fått en sträckning i foten, formodad hälsporre enligt honom själv, ont gjorde det och långsamt gick han men vi kom fram i lagom tid tyckte vi. Dock visade det sig att just Teeling var väldigt populärt och trots att de har visning var 10:e minut så skulle det ta 1,5 timme innan vi fick plats. Så vi tog en fika där och skippade Teelingvisningen. En taxi tog oss till Pears Lyons distillery istället.

Här var det nästan tomt i besökscentret så vi bokade in oss på nästa tur som skulle gå om en liten stund. Det drällde in fler personer så till slut var vi ett 12-15 stycken som deltog i visningen. Innan vi gick runt så gjorde vi deras kunskapstest om whiskey som de hade på datorer i entrén. Anders lurade Sten att svara fel så han kunde få alla rätt själv – vilken lurig typ alltså.

Kyrkbyggnaden är ju en väldigt öppen lokal så all utrustning var överblickbar och det gick rör och ledningar överallt och såg rätt high-tech ut. Dock är det ju slutprodukten som räknas men de har än så länge ingen tillräckligt lagrad whiskey som destillerats på plats att bjuda på så vi fick ett urval andra att prova på.
– The Original. En blended med malt whiskey från pannorna som nu är på platsen i kyrkan.
– Distillers Choice. Blend av Irish gran och malt. Lite single malt från pannorna som nu är på plats.
– Founders Choice. 12-årig single malt. Oklart var den destillerats.

Ett väldigt speciellt destilleri, mest på grund av placeringen i kyrkan men även hur utrustningen såg ut och var ihopsatt.

Uffes fot gjorde att vi tog en taxi tillbaka till hotellet och de båda trötta ungdomarna (jämfört med Ann och Sten alltså) vilade ut på rummet medan Sten och Ann gick ut på promenad och tänkte se om det fanns lite shopping eller nåt sånt. De kom inte så långt, närmare bestämt 134 meter till puben Darkey Kelly’s där det var livemusik på gitarr, fiol, flöjt m.m. Ett lätt beslut att sluta promenera och i stället gå in där och ta en öl och lyssna på musiken.

Vi hade planer på att hitta nåt bra ätställe på stan men bestämde oss för att prova restaurangen på hotellet och den visade sig vara alldeles utmärkt. Indisk gryta till Anders, Köttbit med sås till Ann, Rostbröd med pulled nåt kött till Uffe och en långkokt köttbit åt Sten.

Sen tog vi en promenad på 134 meter tillsammans och lyssnade på mer musik och drack mer öl hos Darkey Kelly’s.


Pears Lyons distillery ligger inrymt i en gammal kyrka som renoverats och anpassats till whiskeytillverkning.


Dag 2 – Kilbeggan distillery.

Måndag morgon och vi fick en ordentlig frukost med blackpudding, bacon, vita bönor i tomatsås, ägg, te, kaffe, rostat bröd, youghurt m.m.

Färden gick ut ur Dublin med hjälp av Anders Garmin. Vi hade gott om tid så vi undvek motorvägar och kryssade genom Dublin västra förorter ut på landet. Till slut var vi tvungna att skynda oss lite så sista biten blev det motorväg.

Kilbeggan distillery är mest ett museum. De har visserligen lite destillering här men deras produkter görs på huvuddestilleriet Cooley som ligger i Dundalk men inte har något besökscentrum. Cooley säljer sprit till många som ger ut whisky under eget namn. Här på Kilbeggan finns det gamla destilleriet kvar med det mesta av den ursprungliga utrustningen. De har också lite modernare utrustning i vilken de producera en dubbel distilled whisky som ingår i en blended som heter Kilbeggan Tradional.

En rätt traditionell tur trots allt med en ung tjej som guide men inte hade några djupare kunskaper vad gäller whiskytillverkning. Avslutades med en provning av Kilbeggan Single Grain, Kilbeggan Traditional och Tyrconnel. Trots att de på sin hemsida anger att besökare som kör bil får en miniflaska med sig hem så stämde inte det – dåligt!

Kul var dock att damen som tog emot oss i besökcentret var svenska! Vi köpte havregryn.


På Kilbeggan fick vi en omfattande visning av det gamla nedlagda destilleriet.

Walsh distillery.

Efter besöket på Kilbeggan så körde vi till Tullamore där vi fick en sopplunch på Quigley’s café. Lite sightseeingkörning på landsbygden tog oss sedan till Carlow och Royal Oak där Walsh Whiskey Distillery har sitt säte. Vi var lite väl tidiga så de bjöd på kaffe och var väldigt trevliga med oss. Woody Kane guidade oss på ett berömvärt sätt. Ett modernt destilleri som ännu inte har någon single malt att erbjuda då deras första maltsprit destillerades 2016. 2007 lanserades The Irishman och 2009 Writer’s Tears. The Irishman är en familj med bl.a. en single malt, dock inte destillerat här. Writer’s Tears är en blended. Det ska bli väldigt spännande när så småningom deras egen single malt släpps om några år.

Denna blåsiga dag fortsatte vi sedan mot Waterford där vi hade rum bokat på The Tower Hotel. Bra parkering och utmärkta rum och trevlig personal. Vi gick tvärs över gatan i regnovädret och in på The Reg där vi i ett alldeles eget lite rum åt en utmärkt middag. Catch of the Day bestående av marulk med musslor i gräddsås. Uffe tog en Metalman Beer Battered Fish & Chips. Vi hade fått lite whiskeytips från Woody på Walsh och fortsatte därför i baren på The Reg. Där provades Green Spot, en single pot still, och Method & Madness Single Malt som är den första single malt från Midleton destilleriet på länge. Dock hade de inte Connemara som Woody tipsat om.

Brr… sa vi sedan när vi sprang över gatan i snåblåsten och regnet för att värma oss på rummen.

Walsh Distillery visitor centre ligger naturskönt i Royal Oak och det är många ekar kring destilleriet.


Dag 3 – Waterford distillery.

Waterford distillery ligger i Waterford och vi bodde ju på hotell i Waterford så det tog 5 minuters bilfärd bort till destilleriet som ligger alldeles vid bron över River Suir. Lätta att parkera mitt emot. En stor imponerande fasad mot gatan, själva ingången dock på baksidan in genom gallergrindar med porttelefon. Här finns det inget besökscentrum och de har inga schemalagda turer men ett vänligt mail till dem i våras gjorde att vi gärna fick besöka dem och få en visning av destilleriet.

Detta var ursprungligen ett ölbryggeri, Waterford Brewery, men 2014 köpte Mark Reynier, tidigare CEO på Bruichladdich, alltihop av Diageo och jobbar nu på sin vision av hur whisky skall produceras. Total spårbarhet från odlaren av kornet ända till flaskan. Först fick vi dock en grundlig visning av de gamla bryggeridelarna som skall bevaras för det finns inget liknande kvar. Rätt härliga miljöer, mycket spring i gamla trappor och mörkt var det men väldigt intressant. Sen fick vi en lika grundlig genomgång av whiskytillverkningen och hela destilleriet. Ett fantastiskt projekt som vi verkligen ser fram emot att få provsmaka om några år.


Waterford distillery är nybyggt i lokaler som tidigare ägdes av Diageo och var byggda för öltillverkning.

Midleton distillery.

Jameson Distillery Experience är det egentliga namnet på anläggningen där Midleton distillery ligger. Själva experiencen är att få en visning av det gamla Midleton distillery som inte lägre är i bruk. För att få se det nya måste man anmäla sig till en 3 timmars visning för €95.00 och det tyckte vi inte att det var värt.

Visning av gamla Midleton distillery var dock rätt intressant, det var stoora grupper som skyfflades runt var 10:e minut men de lyckades rätt bra att undvika krockar och guiden var ju erfaren och hade jobbat här. Vi såg nya destilleriet på håll, där tillverkas all Jamesons whisky som sen distribueras över hela världen. En stor anläggning med både pot stills och coffey stills.

Efter rundvandringen var det sedvanlig provning med tre olika från Jamesons sortiment.

Vi åkte vidare efter sydöstkusten och tog en avstickare på riktiga småvägar, single tracks som kantades av gigantiska buskage med fuchsia som blommade. Via Glandore och ned till Union Hall där vi stannade bilen och gick ut och luftade oss lite. Sen vidare på supersmala vägar men Anders lotsade oss säkert och snabbt genom alla svårigheter. Det hade börjat blåsa upp rejält och grenar hade ramlat ned från träden på vägen men inget som stoppade oss i alla fall.

Så småningom kom vi fram till vårt nattläger som var Ilenroy House i Skibbereen. Efter att ha langat in väskorna på rummen så gick vi ut på stan och den av vår husvärd rekommenderade The Curch som faktiskt ligger i en gammal metodistkyrka. Vi åt väldigt gott och hade det trevligt.

Vid niotiden på kvällen var vi sängfärdiga efter en lång och intensiv dag. Särskilt Uffe som nu hade utvecklat sin förkylning.

På Jameson Distillery Experience var det väldigt Jamesoninriktat.


Dag 4 – Inställt besök, Ring of Kerry och stormen .

Denna morgon hade vi ett inbokat och bekräftat besök på West Cork Distillers. När vi kom dit möttes vi av förvåning och en yngre dam som inte förstod någonting om att vi bokat ett besök. Sten visade upp epost och att bokning bekräftats av en Tara O’Sullivan. ”Det är ju jag” sa den yngre damen förvånat, men hon ville inte ta något ansvar för det hela. Hon skyllde också på att John O’Connell som skulle ta hand om oss var bortrest och Brendan kunde inte hjälpa oss förrän på eftermiddagen. Otroligt dåligt tycker vi, även om de inte har någon reguljär besöksverksamhet så hade vi ju epostat och fått bekräftat flera gånger att vi var välkomna den 19:e september. Vi fick helt enkelt stryka detta destilleri från vår rundtur. Sten hade sett fram emot just detta besök.

Nu fick ju tid för att turista längst Ring of Kerry men just denna dag drabbade stormen Ali de Brittiska öarna och väldigt mycket just Irlands sydkust med vindar upp mot 97 km/tim. Vägarna vi åkte på var i vissa fall blockerade av nedfallna trädgrenar men det var arbetare ute och tog undan dem väldigt fort så det blev inget stort problem för oss. Värre var det för damen som omkom för att hennes husvagn blåste nedför ett stup i trakten söder om Galway. I sydväst, dit vi var på väg, var 55.000 hushåll utan ström. Det blev inte så mycket annat än att åka med bilen och beundra utsikterna för när vi gick ut ur bilen och skulle fotografera hur stormen blåste upp havet så ramlade vi omkull av vinden om vi inte höll i oss. På småvägarna var det alldeles rött av sönderblåsta fuchsiabuskar.

I Killorglin pausade vi och åt en god lunch på The Bianconi Inn innan vi fortsatte mot dagens mål – Dingle.


Stormen Ali drabbade sydvästra Irland just när vi var där.
Gröna ön stämmer verkligen. Den här utsikten hade vi väldigt ofta när vi åkte efter sydkusten mot Dingle.

Dingle distillery.

Efter att ha checkat in på Harbour Nights B&B i Dingle begav vi oss några hundra meter bort till destilleriet där vi hade en bokad visning.

Dingle distillery är också ett relativt nytt destilleri. De har haft produktion sedan den 18:e december 2012 och släppt några utgåvor ”Small batch release”, Batch No 1, Batch No 2 och Batch No 3 vilka alla är slutsålda och omöjliga att få tag på annat än på en och annan pub som kan ha nån flaska kvar. Vi blev rekommenderade att prova på Dick Macks mittemot den katolska kyrkan i stan.

En busslast amerikaner anslöt till visningen som trots detta blev riktigt minnesvärd tack vare vår utmärkte ledsagare. Det började med en dram vilket är ovanligt, men det har vi t.ex. varit med om på Glengoyne Distillery i Skottland förut.

Whiskyn här görs väldigt mycket för hand vilket är en medveten strategi för de känner att de har mer kontroll över processen då. Riktigt trevligt och god whisky är det.

Nu började Anders bli förkyld så han vilade tillsammans med Uffe på rummet medan Ann och Sten gick på shoppingrunda i Dingle. Vi alla sammanstrålade sedan på The Boat Yard, en seafoodrestaurang som rekommenderats och där vi bokat bord. Vi satt i en glasutbyggnad med utsikt över Dingles hamn. Seafood platter var mycket god och stilig. Efter maten gick ungdomarna tillbaka till hotellet medan Sten och Ann gick till Dick Mack’s och Sten provade en Dingle Batch No 2 som var väldigt god. Sten tänkte prova en West Cork cask strength men tyckte det var lite tråkigt att göra det utan sina wkl-kamrater så han lät bli.

Sussade sen gott på Harbour Nights.

Dingle har släppt tre triple distilled single malt. Batch No 1, Batch No 2 och Batch No 3. Alla är slutsålda men kan finnas på någon bar/pub.


Dag 5 – Västkusten.

Efter en natt med regn och fortsatt regnande på morgonen så fick vi en utmärkt frukost. Den stackars samojedvovven i huset blev utslängd i regnet på parkeringen där han fick sitta fastbunden. Hoppas att matte vekligen tog ut den i vildmarken för det är ju en polarhund som behöver mycket motion.

Vår färd gick från Dingle över Conor Pass där vi stannade och njöt av den vidunderliga utsikten trots regnet och blåsten. Mycket oväntade vyer som mer ger associationen till högländerna i Skottland än till det platta gröna Irland. Tänk så fel man kan ha.

Lite får på vägen, vägarbete, fuchsiahäckklippning och mer vägarbeten. Vi passerade Tralee, Listowel och kom fram till Tarbert i lagom tid att äntra färjan med bilen. Förbeställd biljett förevisades och så åkte vi färja över floden Shannons utlopp i Atlanten. På andra sidan kom vi till Killimer där alla bilar tog till vänster men Kate (Garmin) dirigerade oss åt höger och vi hamnade på små snåriga vägar men den var ju lite kortare faktiskt. Vi hade tänkt åka till Cliffs of Moher men på grund av stormen och det ivriga regnandet så åkte vi raka vägen norrut. I Ennis stannade vi för lunchpaus. En trevlig liten stad med Muhammed Ali Monument och Biggles Casino, inget av dem besökte vi dock. Sten var lite sugen på Snooker and Pool club men det medgav inte tiden. Här fanns också ett fint komonument mitt på Market Place. Elisabeth Jane Coffee Shop hade ett runt bord vid fönstret och där satte vi oss och inmundigade lite lunch.

Efter Ennis åkte vi länge i regnet efter rätt stora vägar tills vi kom till Galway och där bestämde vi oss för att runda stan och ta oss ut till Clifden längst ut vid Atlantkusten i Connemara. Vi åkte en väldigt fin väg väster om Galway via Barna, An Spidéal, Screebe och Maam Cross. Oväntat vild och bergig natur mötte oss ju längre ut vi kom.

I Clifden var fikadags tyckte vi så vi parkerade och hittade ett kafé där vi gick in. Walsh’s Coffehouse and Deli. Där pågick en spelning av en lokal viskvartett som underhöll gästerna.

Nu satte vi Garmin på målet Cong där vi skulle bo och färdades över höga kala berg, djupa dalar och fantastiska scenerier. Connemara är verkligen speciellt.

Ryan’s Hotel hade vi bokat. De hade en mycket trixig infart till parkeringen så Sten var tvungen att fråga hur det går till att ta sig dit och fick förklaringen att köra runt byn och komma in på den enkelriktade gatan mittemot infarten så skulle det gå bra och så gjorde Sten och det gick bra.

Efter att ha inspekterat rummen som var utrustade med de sedvanliga gigantiska sängarna så gick vi till Pat Cohan Bar och avåt kvällsmaten.

Natti natti.


Det fina komonumentet i Ennis.
Connemara.


Dag 6 – Cong, Connacht distillery och Donegal.

Idag vaknade Anders med en jobbig släng av sin yrsel så efter frukost tog Sten & Ann och utforskade omgivningarna. Till att börja med till Cong Abbey som är en ruin med rester från 1300-talet. Första kyrkan byggdes här på 600-talet. Vi vandrade ut genom klosterträdgården och över Cong River till Cong/Clonbur Wood som är ett 6 km sammanhängande skogsrekreationsområde mellan sjöarna Loch Corrib och Loch Mask med fina vandringsleder, rastplatser, utsiktpunkter och sevärdheter.

Congs stora sevärdhet är också The Quiet Man som var en film med John Wayne och Maureen O’Hara, regisserad av John Ford. Det finns ett ”Quiet Man Museum”, ”Quiet Man Tours”, ”Quiet Man gifts” m.m. så de gör verkligen allt för att klämma ur filmnostalgikerna deras €/£/$. Allt bara för att filmen till stor del spelades in här i Cong.

Här odlas också laxfisk, närmare bestämt Ferox Trout (Salmo Ferox) som är en öring som blir jättestor och populär bland sportfiskare som är mycket vanliga just här i Cong med två stora sjöar nära där firren finns.

Vid 9:30 hade Anders piggnat till så pass att han kunde lämna sängen utan att trilla omkull och vi packade ihop, lastade bilen och körde mot Ballina.

I Foxford stannade vi på Foxford Wollen Mills där sedan mer än 100 år tillverkas tweed. Anders köpte en fin tröja.

Connacht distillery.

Vi var lite tidiga till Connacht Whisky Distillery så medan Uffe vilade och studerade shoppingmöjligheterna så gick Anders, Ann och Sten på en promenad längst det innersta av viken där River Moy rinner ut i Atlanten. Vi hamnade i Belleek Woods där vi promenerade runt ovetandes om allt det hemska som brukar utspela sig där vid Halloweenfestivalen varje år. Snart var vi tillbaka till destilleriet och fann att Uffe var kvar där, vilken tur att han inte tröttnade på att vänta.

Själva destilleriet är ett enda stort utrymme i en nybyggd industrilokal. Allt var samlat där inne. Mältning, mäskning, destillering. Det var lite sterilt men tydligen barnvänligt för i vår tur var det två bebisar med på visningen. Guiden var en yngre dam som lärt sig det mesta men inte var så väldigt insatt i annat än just hon skulle berätta och dessutom lät som en lätt speedad bandspelare. Vi hade valt en tur utan provsmakning efteråt eftersom Connacht inte har någon egen whisky från just detta destilleri att erbjuda än så länge.

Donegal.

Efter en lunch på The Junction i Ballina, där Uffe åt Bangers and Mash (korv och mos) och vi andra en macka, så åkte vi vidare mot Donegal och det blev lite nya vyer och här dök det upp vindkraftverk i större mängd, troligen blåsigt landskap för det var rätt platt.

Gateway Lodge i Donegal ligger alldeles vid bron som leder över till själva centrum med pubar och restauranger, utmärkt. Vi bodde i ett nybyggt annex med egen utgång från rummet, rätt bra och praktiskt. Efter incheckning funderade vi på vad vi skulle göra, klockan var ju bara halv fem. Beslutades om en liten utflykt till havet, närmare bestämt till Saint John’s Point Lighthouse ute på Tullymorehalvön. Fina vägar ut från Donegal, visserligen ett vägarbete men det var in mot stan det var stopp. Vi leddes av Garmin den kortaste vägen som vanligt och hamnade på en liten smal byväg som definitivt var single track, vi fick inga turistbussmöten som tur var. Framme vid fyren letade vi febrilt efter den anvisade parkeringen men konstaterade att den var ute i gräset vid sidan av vägen och det var djupt dike och väldigt buckligt där så vi parkerade bilen vid vägkanten. Det stod en annan bil på ”parkeringen” men vi såg inga människor, bara vi som trotsade stormen. Det kan ju ha varit några som hyrt fyren för €412 i 2 nätter. Det blåste ruggigt mycket så det gällde att hålla sig vid klippkanter där det blåste från havet. Anders hittade skriften ”EIRE” och ”70” som lagts med stora vita stenar så det syns från luften. Urblåsta återvände Sten och Anders från klipporna och blåsten, Ann och Uffe hade redan retirerat mot bilen. En lugn återfärd till Donegal och några minuters vila på hotellrummet innan vi gav oss ut på stadsvandring. Uffe var inte så sugen på vandring så han parkerade på närmast pub vilken låg vid brofästet. Vi andra gick ett par hundra meter längre till The Olde Caste Bar där vi inmundigade getostkrutonger, seafood pie, mackeral pate, crabmeat och lite dessert och kaffe till den runda summan av ungefär 300 kronor per person. Ja öl drack vi förstås till. När vi gick hem trodde vi att Uffe pallrat sig till hotellrummet men så var det inte utan han var kvar på The Reel Inn så Anders stannade till där medan Ann ledsagade en allt förkyldare Sten till hotellet.


Connacht Whisky Distillery.
Saint John’s Point Lighthouse.
Här sov vi.


Dag 7 – Old Bushmills distillery, Giant’s Causeway.

På den sjunde dagen så körde Anders oss till Bushmills. Inget direkt stopp på vägen då det bara var 2 timmars körning. Vi valde bort Londonderry/Derry och åkte till Lifford och sen bron över floden Foyle, som är gränsen till Nordirland, till Strabane och vidare på lite mindre vägar till Bushmills och destilleriet.

Det syntes lång väg att detta är ett TURISTMÅL. Flera turistbussar på parkering och en strid ström av guidade turer. Här går det inte att förboka men de kör ju turer var 10:e minut så vi behövde inte vänta länge innan vi blev utlotsade tillsammans med ett 20-tal andra. Mannen som ledde oss runt var en äldre gentleman som kunde svara på de frågor han fick. Tråkigt nog fick vi inte fotografera inne på destilleriet så det förtog lite av turens värde för det är ju svårt att komma ihåg allt utan bildminnen. Turen avslutades med en dram i det jättestora kaféet/baren/provningsrummet där det säkert var 100 personer samtidigt. Inhandlades lite souvernirer och sen bar det iväg på lunch i Bushmills.

Lunchen avåts på The Copper Kettle och vi handlade lite frukt på Glass’s, båda på Main Street.

Nu var vi mogna för lite naturupplevelse och vad passade inte bättre än öns största turistattraktion som är Giant’s Causeway 5 minuters bilfärd från Bushmills, trodde vi ja. Det var ju lång kö in på området där visitor centret ligger och sen fick vi stå i kö för en ledig plats på parkeringen. Till slut fick vi en p-plats. Det var en solig härlig dag utan blåst så vi såg verkligen fram emot detta. Uffe såg inte fram emot det så han avböjde att promenera med utmed klipporna. Först var vi tvungna att ta oss in i det jättestora besökscentret, betala inträde, sen kunde vi gå ut och ned mot själva huvudattraktionen. Det var väldigt många turister där. Mycket spektakulärt och fascinerande. Ett märkligt naturfenomen. Besökarna klättrade, kröp, låg, hoppade bland de över 40 000 polygonformade basaltsten som beror på ett vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan. Ser ut som en vaxkaka från en bikupa. Stenarna som syns vid kusten fortsätter ned i havet och en bra bit ut. Vi förundrades länge där, nästan 1½ timme inklusive en jättebrant trappa som slingrade sig uppför klippsidan till höjderna ovanför havet och där hade vi en härlig utsikt över odlingslandskapet. Vi försökte spana ända bort till Lagavulin, 43 km bort över havet, men vi hade behövt ta oss lite längre norrut för det, Portnahaven på Islay hade vi nog kunna se med kikare.

Efter denna soldränkta naturupplevelse var vi mogna för vidare transport rakt söderut till Armagh där vi skulle bo en natt. Ett kostopp var lite trevligt men i Cookstown blev det stopp på grund av vägbygge så där hamnade vi i en kö som bara stod still. En 180 graders sväng tillbaka och sen på småvägar tills vi kom på rätt väg igen. Så småningom var vi framme vid Armagh City Hotel. Nu blev det lite vila innan vi gick ut på stan och hittade restaurang Uluru Bar & Grill som har Australiensiskt tema. Lamb shoulder till Uffe, Guinea Fowl (pärlhöna) till Sten och Specials Duck till Anders och Ann. Lite öl och vin också. De vägrade att splitta notan så de fick knapp nån dricks. Maten var dock alldeles utmärkt.


Old Bushmills Distillery.
Giant’s Causeway.


Dag 8 – Slane distillery.

Ännu en solig dag såg dagens ljus och vi frukosterade med stor aptit. En timme efter avfärd hade vi passerat gränsen till republiken Irland igen och var framme vid Slane Castle och Distillery. Dock var vi lite tidiga så grinden var stängd, vi tog en liten extra rundtur i trakterna. När vi for tillbaka så såg vi en annan infart till destilleriet som vi missade förra gången och där var det öppet, i alla fall nu. En förbokad tur som skulle börja 10:15 så vi fick vänta en liten kvart och fikade i det omgjorda stallet.

En mycket rolig, intressant, informativ och trevlig tur som avslutades med en provning av ett par sorter ur sortimentet. Dock har de ännu ingen whisky som är destillerad på plats här än. Vi fick också veta att på slottet anordnas Slane Consert på den naturliga amfiteater som finns på markerna. Det brukar vara 70.000 – 100.000 besökare var år. 2018 blev det ingen men tidigare har huvudnumren varit t.ex. David Bowie, Bob Dylan, Queen, Rolling Stones, Bruce Springsteen, Guns N’ Roses, U2, Madonna, Neil Young. Nästa år 2019 kommer Metallica.

Newgrange.

Några minuters bilfärd från Slane ligger en av republikens stora attraktioner, Newgrange, som är Irlands mest berömda förhistoriska fornlämning. Den uppfördes för 5200 år sedan, låg länge bortglömt men återupptäcktes på 1600-talet. Vi vintersolståndet varje år lyser solen in genom gången ända fram till kammaren i upp till 15 minuter. Vi hade förbokat guidad tur. Det var ett väldigt omständigt besök, först parkering, sen en lång gång till besökscentret, sen gå runt i besökscentret till bussen skulle gå ut till själva gånggriften. Det var en lång promenad ut till bussen, där väntade chauffören som hade plockat björnbär som han bjöd på från en pappmugg. Vi åkte sen i 5 minuter med den dieselstinkande gamla bussen ut till sevärdheten och där blev det en lite vandring upp till själva den. Där började sedan vår guide att prata och berätta. Vi fick gå in i själva gången, hukandes och aktandes huvudena, till det stora rummet i mitten. Där berättade guiden vidare och sen släcktes allt ljus och det simulerades vintersolstånd så vi fick uppleva hur det ser ut när solstrålen vandrar in. Vi lunchade på Brambles på Bru na Boinne som själva besökscentret heter.

Dublin.

Efter historielektionen blev det raka vägen till Dublin. Snurrade runt lite för de olika hjälpmedlen gav skilda platser för Kingfisher Townhouse där vi skulle bo en natt men till slut hittade vi fram. Ursprungliga planen att hinna med nåt destilleri sprack på grund av det oväntat långa besöket på Newgrange men vi sörjde inte för vi hade ändå fått se nio destillerier och en massa annat.

Entrén till Kingfisher Townhouse är en liten glugg bredvid samma etablissemangs restaurang. En liten receptionsdisk och en smal trappa upp till tredje våningen där Sten och Ann skulle bo, Uffe och Anders klarade sig med andra våningen. Ingen hiss. Fina rum och utsikt över Parnell Street där det var mycket trafik och rätt livligt. Mittemot oss låg Jury’s Inn, det andra av deras hotell i Dublin. Sten provade och upptäckte att deras wifi gick att ansluta till även här. Parkering skedde på gatan så Sten samlade ihop småpengar och parkerade bilen för kvällen fram till 19.00 men han lyckades inte räkna ut hur han skulle betala så att parkeringen fortsatte morgonen efter från 7 till 9 utan nästa morgon blev Sten tvungen att gå ut och betala igen.

Hungriga var vi igen trots rejäl frukost och lunch så det var bara att ge sig ut. Sten och Anders hade surfat runt lite och hittat en restaurang som verkade bra så vi promenerade de 1,6 km och hann fram innan de stängde. Ett mysigt ställe, vi satt i nedre våningen där det var pub, på övervåningen var det en ren restaurangdel men det var roligare i puben för vi hade bra utsikt över whiskysortimentet som var rätt okej. Maten var utmärkt. Uffe åt en köttbit med bea och pommes, Anders en musselgryta och Ann och Sten varsin skaldjursgryta som i princip var musselgryta förstärkt med en massa andra skaldjur. Uffe var lite slak så vi tog taxi tillbaka.


Efter provningen på Slane Distillery.
Newgrange.
Kingfisher Townhouse i Dublin. Här bodde vi sista natten med gänget.


Dag 9 – Hemresa

Inte så mycket att orda om, allt funkade och vi kom hem helskinnade även om vi kände oss lite skinnade för det var inte billigt på Irland.

Sten körde till flygplatsen men missade infarten till hyrbilsgaraget så vi fick åka ut igen och göra en fulsväng in på rätt ställe. Sen gick det galant och inga konstigheter med bilen. Lite shopping och sånt men det blir det ju alltid på en flygplats.

Nu återstår bara att kamrer Uffe räknar ut vad vi är skyldiga varandra så kan vi lägga även denna resa till Whiskyklubben Luktsinnets handlingar.


Lite kul att vi flög hem med Egil Viking eftersom det var mycket vikingsevärdheter på Irland.


Bilder på sidan 2.
Filmer på sidan 3.