The Famous Grouse 1 december 2007

Kvällen var helt i Ripans tecken. Samt whisky då… När gästerna (Anders och Sten) anlände var det framdukat en förrätt bestående av bresaolaskinka med mango- och melonröra med inslag av krossad rosmarin. Naturligtvis var skinkan whiskystänkt med Smokehead, en rökig Islaywhisky, som också användes i samtliga övriga rätter. Men innan vi smakade på förrätten, spilldes det upp lite vatten i speciella glas med The Famous Grouse gravyren på från en tillbringare från The Famous Grouse. Värden var dessutom iklädd en skjorta med trycket The Famous Grouse på, tillika en keps med ripan och samma text på. Dessutom låg det en Famous Grouse bok på bordet och ett FG-shotglas fanns vid varje kuvert. En barhanduk från Famous Grouse låg även den snyggt draperad vid sidan av bordet, och även om ingen av oss rökte, fanns en FG-askkopp till hands. Kvällens tema gick inte att ta miste på.

Den whisky som spilldes upp var dels standardwhiskyn, 40 % för 269,- flaskan, dels densamma men avslutad något år i Port Wood Cask, 40 % för 299,- flaskan. Standardwhiskyn befanns vara en mycket bra whisky, framförallt för att vara blended, och nybörjare torde tycka mycket om den, lite mild och inte alls framträdande på ett obehagligt sätt, lite len i smaken men inte karaktärslös alls. Ändå höll vi nog alla tre på den med Port Wood Cask finish ändå. Till förrätten smakade dessa whiskies bra, och även den föll gästerna i smaken uppfattade jag det som. Rosmarinen i mango- och melonröran bröt verkligen av syrligheten och sötman där.

Därefter var det den12-åriga maltwiskyn som skulle sättas på prov. En 12-årig och en 12-årig 1987 vintage, bägge malt, hälldes upp i provarglasen. De höll 40 % vardera och kostade 334,- och £21,99 för den senare som jag köpte på Islay i oktober 2000. Länge sparade jag den alltså innan öppningen. Det är den enda som inte finns att köpa i Sverige. Det var en liten skillnad på dessa, och de var först svårbedömda, men den icke årsbestämda var lite mer homogen i smaken och blandad med mer omsorg än 1987: an. Det är nog lättare att få en bättre balans mellan sorterna om man är friare i sin blandning, och även kan ta äldre whisky i sin 12-åriga än i vintagen där samtliga sorter är garanterat 12-åriga från 1987. Vi fick det till att den 12-åriga (ej 1987) var den bästa av alla fyra sorterna hittills.

Nu var det dags för huvudrätten – ripa! Såklart. Den var både ugnsstekt hel (med whiskycheddarfyllning) och i bit (med mycket bacon – för fettsmakens skull) samt kokt skrov, olika delar för sig alltså. Även Haricots Verts och ugnsstekta rödbetshalvor var tillbehör, liksom hasselbackspotatis. Till det serverades en svampsås bestående av Keldas svampsås, mixade murklor och kantareller, ett par mixade ugnsstekta champinjoner och whisky, samt en del av avkoket på ripskrovet. Såsen i sig var kanske inte en kulinarisk höjdare, men tillsammans med det övriga passade den utmärkt och vann i längden, som en av gästerna uttryckte det. Lite rönnbärsgele rundade av maträtten. Till maten drack vi en mörk ale från Anchor Brewery i USA, Christmas Ale 5,5 % 21,90 flaskan, samt även kvarvarande whisky. Både ölen och whiskysorterna var en fullträff till ripan.

Nu vidtog provningen av de två nästa sorterna, även de 40 %, en 18-årig malt för 499,- flaskan och en 30-årig malt för 1 199,- flaskan. Det räckte med den 18-åriga. Den var mycket behaglig och härlig. Konstaterades att den verkligen var prisvärd, men så småningom var vi ju tvungna att gå på även den 30-åriga, och den var bättre än 30-årig brukar vara. Prisvärd? Möjligen, om än dyr. Vi diskuterade 30-åriga whiskies generellt, och kom fram till ungefär samma slutsats som för den 12-åriga. Det är ”enklare” att blanda till en 30-årig från flera destillerier – pure (vatted) malt, som ju The Famous Grouse är gjorda av, än från ett destilleri, single malt. Kommer faktiskt inte ihåg om det var den 18-åriga eller den 30-åriga som befanns vara bäst. Tror det blev den 18-åriga trots allt, men jag kan minnas fel. I alla fall om man räknar ”value for the buck” som en av gästerna uttryckte det var den bäst. Men den 30-åringa hade nog lite mer smakupplevelse ändå. Vilken som helst duger, men har du inte en uppsjö med pengar över, satsa på den 18-åriga, den håller i alla lägen.

Nu gick vi på efterrätten som bestod av chokladmousse med hallonsås. Chokladmoussen hade lite kaffetouch i sig, liksom lite whisky, och såsen lite Tropical Honey från Florida. Det var en mycket smakrik efterrätt, och både choklad, kaffe och whisky i ett och avrundade middagen fint. Därefter återstod den sista FG-whiskyn, en whisky framtagen för enbart den svenska marknaden, en blended: The Black Grouse 40 % sek 299,- av Islay-karraktär. Den var inte alls som de tidigare, och av rökigheten kändes inte mycket. Kanske om man tar den enskilt, men med alla dessa smakupplevelser fann i alla fall jag den ointressant, en klar antiklimax blev det för mig.

Sedan förflyttade vi oss till ”salongen” och diskuterade kvällens sortiment. Genomgående fanns en liten citrussmak i sorterna, men om det var från MacAllan, Highland Park eller kanske Bunnahabhain den kom ifrån vet vi ju inte. De ingår ju alla i FG, liksom en hel del andra sorter med. Men vad vore en whiskyafton utan en singlemalt? Så som bonus, utom ”tävlan” bjöds på en Vintage 1991 Rosebank från Lowland. Mognat i bourbonfat 12 år. Destilerad 27 november 1991. Buteljerad 11 augusti 2004. Flaska 243 av 328, 43 Vol % Cask 4709. Det blev nog kvällens bästa whisky och avnjöts respektfullt under en diskussion om olika glas och dess funktion. Det fanns ju en uppsjö av olika sorters glas i värdens förråd.

Nästa träff kan nog bli den 25 januari på Runda Vägen i Bromma, Robert Burns Day, men dit är det ett tag, så vi får se. Färsbiffar på hjort kanske?

Vid ”pennan”, Uffe.